evelina

Klockan visar 13.14 och snön ligger vit som en heltäckningsmatta utanför mitt fönster.
Jag har sovit för länge som vanligt och drömt för konstigt för att våga hoppas.
Hela natten har jag pendlat mellan mag och ryggläge och letat efter den kallaste delen av sängen.
Det är svårare när man är två.
Jag lyssnar på utan dina andetag och gömmer plattången ännu längre ner i min för stora rosa resväska.
Många dagar har jag önskat mig bort, men när jag inser att detta äventyr snart är slut får det mig att bara vilja stanna ännu mer.

Ge aldrig upp dina drömmar Evelina, lova mig det.
Lova också att tro på dig själv, även om någon skulle kalla dig dum.
Och se aldrig mer på dig själv som världens kortaste krulligaste människa.