evelina

Ja det blir mycket funderingar när man bara sitter här på morgonkvisten.
solen håller på att gå upp och de spelar salsa i hela lobbyn.
tänker på att jag hela mitt liv har velat vara bra på någonting, något att svara på är mitt intresse när någon frågar.
som fotboll, bakning, simning, matte.. whatever.
jag har aldrig känt mig vidare duktig på någonting.
har det senaste tänkt mycket på att jag är så trött på att vara snäll med..
önskar  att jag kunde vara gapig, framåt och allt det där..
men jag har aldrig kunna säga till eller ifrån, ryta eller bara vara allmänt synlig.
men kanske det är just det jag är bra på.. att vara snäll.
klart jag har mina dagar och stunder jag är förjävla arg men även här nere när jag varit omkring ännu mer nya människor inser jag att jag är på ett visst sätt.
det går inte ändra
vet inte om andra människor uppfattar mig som snäll och lugn..
för samtidigt har jag min vilda sida med skämt och gapflabb, att bjuda på mig själv och bara ha roligt.
vet inte om det är resultatet av min mammas uppfostran och ett överflöd på kärlek i 20 år.
åh mamma vad jag saknar dig, patrik och moa.
jag har aldrig blivit tillsagd att det kan du inte göra. är så glad att jag fått växa upp i ett så tryggt och öppet hem.
finns inget vi inte kan prata om över matbordet hemma.
vem ska man vara nära om inte sin egen familj?
kanske man behöver flytta utomlands och till stockholm för att inse det
jag har insett att jag kan vara snäll och försiktig utåt, eller galen.
så länge jag bara är mig själv.